Den värsta

Mörkt och svart, vid morgonkaffet som till kvällsteet. Blött, evigheters lera på skorna. Den värsta tiden är här. Gränsen finns, mellan melankoli och ren depression.

Jag har läst mycket om Linné, han hatade vintern, bittert, liksom jag. I denna tid finns inget hopp, det anländer tredje advent. Nu finns ingen glädje, inga färger, ingen värme, inget ljus…

Tröstar mig vid ljusrören i köket. Lägger upp glättiga tidningar med tips på fröer, lökar, julgrupper och allt som kan pigga upp. Läser i det bleka skenet ovan köttfärspannan och spagettikoket. Läser i skev kvällslampa bredvid bädden, läser i hemlighet när jag vaknar på natten, vilsen i mörkret.

Ingen energi, ingen ork, grå vardag stämplas varje vaken minut. Längtar efter sömn, men ligger vaken, ältar, längtar..

Adventstid, kom till mig.. och vår!

//j

Framtida preferenser

Har däckat för influensa.. På benen först idag. Åkte dit ordentligt i söndags och liiiiider.
Ute är det varmare nu plötsligt, häcken av amerikanskt oxbär har plötsligt skiftat färg till intensivrött, och de svarta bären kontrasterar vackert mot bladen. Tidlösa och höstkrokus lite här och där, tyvärr verkar några inte blomma iår, måste gräva upp och kontrollera till våren.. Förhoppningsvis har det bildats några jättemonster till lökar som bara måste delas, i värsta fall har de blivit uppblötta och ruttnar långsamt bort.

Frestad att beställa ännu fler lökar, det är ju rea! Risken är förståss att tjälen är 30 cm djup när de äntligen anländer, då får man ta fram spettet, eller banna sitt dåliga omdöme. Beställde tulpanlökar vid denna tid förra året, då kom tjälen sent och det var extra vackert i våras när det spirade nätta vildarter under buskarna och vid husknuten. Har plötsligt börjat gilla allium också.. Konstigt, har aldrig gillat den förut, vad kan sånt bero på? Vad kommer jag att börja gilla nästa gång som jag verkligen inte gillar idag? Hmm, vad kan det vara... Jo! Astillbe, gillar inte det, nej, vad mera? Barrträd, just det, gillar enar litegrann dock, men inte granar, usch.. Det hjälper ju inte att gå igenom trädgården, där har jag ju bara favoriter, får tjuvkika på grannarna. Lupiner, nej inte i trädgården, men gärna utanför. Inga staket runt tomten, det är pensionärsvarning, Eterneller, ja det är trist, och mossflox!, trist, nu kommer jag igång känner jag.. Doftlösa rosor, just det.. Och det mesta som är gult.. Nix, inget sånt hos mig.. och stort ska det vara, inget pluttigt, och vill aldrig ha trädgård i miniformat.

Föreställer mig ålderdomen på kolonilotten..120 kvadrat trädgård.. En stor silvergran vid grinden till trästaketet, rödmålat.. Kantat med små rabatter fyllda med gula ringblommor, kuddväxter, och lite gammaldags romaniska lupiner och eterneller praktiska att ta in o torka.
Och naturligtvis, blommor med svag doft, dåförtiden har jag säkert hösnuva också...


//j

Ljusbärare

Tack och lov för stearin, tänk den som kom på det där receptet till obskyr blandning som brinner utan hemska dofter eller sotig rök, underbart i höstmörkret, och underbart överallt. På altanen har jag en stearinljuskrona där det får plats 3 ljus, inte så många kan tyckas, men kronan är av gjutjärn och mycket mäktig. Skuggorna som den kastar är surrealistiska och jugendinspirerande. Brukar tända den ibland, bara för att kunna sitta inne i värmen och iaktta.

Gillar också doftljus, samlar under sommaren i en burk som sedan brukar tömmas under de mörka månaderna. Populärt i badrummet, luktar oftast mest otända.. Lustigt..

Nåja, ute längtar jag efter punktbelysning, men det finns inte riktigt ekonomi för att gräva ned ledningar i den omfattning jag skulle önska. Smyger därför runt och placerar värmeljus i små lyktor här och där, då och då.. I växthuset brukar jag sätta en maschall.. Det får den plastiga skapelsen att lysa som ett landande UFO och ger garanterat växterna däri lite nattvärme. De enda som skulle kunna protestera är möjligen växthusgrannen, men de har en bevakningslampa riktad mot vårt vardagsrum som tänds sporadiskt som en jättelik strålkastare helt slumpmässigt om kvällarna.. Ha!

Mer ljus i tillvaron, tillönskas er alla!


//j

Ungdomligt fräsch

Tja

Som jag berättade sist brukar jag gå på lunchen, det gjorde jag även idag. Sköönt i luften, solen stod lågt som den nu gör vid den här tiden, men silades milt av kvarhängande rödfärgade blad på lönnarna som frekvent kantar cykelvägen där jag ilar runt. Ilar, ja, jag inbillar mig att jag verkligen kommer iform, och tar alltså stora steget först, lutandes framåt, halvspringande, liknar nog mest en halvtossig medelålders med en del grått i tråkiga frisyren och fotriktiga skor.

Fotriktiga, javisst, till och med slutade tidigare en dag för att gå på skorea! Inte sådär läckra skor alltså, utan FOTRIKTIGA. Har frestats att använda dem i trädgården, tänk att räfsa i nyinköpt läder, men nja, vill inte riktigt slita så mycket på dem ännu.

Forsar fram i villakvarteren en bit bort från affärsgatorna där lunchrestaurangerna trängs med sina enahanda priser. 75, 75, 85 och, nej, det var inget mer.
Äppelträden här i området är gamla som gatan. Tjocka mossbeklädda stammar, mängder med frukt finns fortfarande på grenarna. Frestas för ett ögonblick att palla, minnen av springande smala pinniga ben tränger fram, men de får tyvärr inte återupplivas. Ett gäng inhyrda hantverkare lurar vid knuten, bligar ut på mig som saktat av farten för att studera den växande brottsprovokationen, de njuter sina lunchcigaretter. Pratar med varandra, hör inte riktigt, Polska? Kanske..

Glad i hågen kommer jag åter till affärsgatan. Pilar in på närköpet för att handla dagens lunchlåda. Känner mig fräsch, ungdomlig med rosor på kinderna.. Framför mig i kassakön står en ung man med en vällastad varuvagn och en liten uppflugen i sitsen. Liten kille, 2 år kanske, storögd och glad. Jag ler och vinkar, känner mig sprallig. Han ser plötsligt frågande ut, sedan hoppfull. Jag ler så örona nästan trillar av, han slår ut med sina knubbiga armar och öppnar munnen…

FARMOR!!!

Social eller bara lätt upptagen av egot?

Hösten!

Nu kommer kryddornas tid. Alla varma höstgrytor och alla varma drycker som inte är kaffe.. Hemma börjar vi plötsligt göra hemgjord chokladdryck, te (dricker aldrig sommartid) och kaffe med socker och mjölk! (aldrig mjölk, aldrig socker sommartid) Vad kan det bero på? Antagligen arvet från den kämpande urmodern, lägga på kalorier och sötma så att man klarar vintern..

Jag gillar maten, men inte vintern. Lite tveksam mot sockret, men älskar mustigheten, frukten, rotsakerna och dofterna på hösten. På jobbet har jag börjat undvika socialt sällskap. Japp, helt och hållet vad gäller lunchen. Vet ni vad jag gör? Nej, de vet inte heller… Jo jag går, går och går, så långt jag bara hinner under denna paus mitt på dagen när resten är upptagna med att planera vart och med vem, och sen vad??

Jag smiter, låter tråkigt kanske, men tro mig, mitt liv är intensivt som det är med millioner saker man bara måste göra.. Mitt sociala liv slutar inte vid jobbet, och jag känner en lättnad att få gå, alldeles själv, som när man rensar trädgårdslanden och en granne går förbi..

-Hej där! Vad gör du? Ska vi hitta på nåt?
-Hallå, ja kom in vettja, jag rensar!’
-Öh, tja, vi kan ta det sen, vi ses!!

Idag passerade jag ett äldreboende, en liten tant med rullator vinglade ut från en entre, precis framför mig, påminde om någon och vände på huvudet när jag gick förbi, minns inte riktigt om jag log, hade ju lite bråttom, minns hennes blick, snabbade på, och jag rundade diskret och galant.

Det doftade underbart där utanför, det var strax utanför seniorrestaurangen, doften liknade Creme Brulé med lätt bränt socker och mycket vanilj. -Himla bra, minns jag att jag tänkte, god mat för alla när man bara inte orkar kämpa framför spisen längre. Gick vidare, det doftade fortfarande. Passerade ytterligare farbröder och tanter, alla lika ensamma, som jag.. Jag tvekade plötsligt, om det var så himla kul att gå här ensam, det var ju bara rullatorn som saknades, egentligen.. Men jag tänkte på det varma kollektivet, det varma sociala seniorboendet, den goda maten på seniorrestaurangen.. Säkert bättre än skolmaten, eller? På gatan framför mig glänste röda blad, det stod en allé av träd utanför äldreboendet, en dröm om Creme brulé?

Det var Katsura.


//j

Herreminje vad tiden går.

Datorn har varit nere för räkning, och sedan funkade inte internet. Allt detta informationsbaserade blir bara för mycket ibland.

Trist med hösten, eller hur? Kallt och bistert om morgonen när man nyvaken sticker ut näsan. Huttrar fram till bilen som är täckt av en hård isskorpa som man –utan vantar- måste ta sig an. För lat för att sätta i motorvärmarsladden på kvällen, och det får man vackert betala för. Fingrarna kröker sig av kylan och stelnar. Äppelträdet som inte hann grävas ned står och lutar sig oroligt mot husväggen, ska jag hinna planteras?

Tja det ser inte lovande ut en sån här morgon, tidlösan har lagt sig mot marken, och körsbärsträdet har redan fällt alla sina blad, står där vridet och förtorkat i blåsten. In i bilen, iskall om rumpan direkt, igång med fläkt och värme på högsta läget. Fläkten frustar fram ett ledset löv. Jag suckar och rutan immar omedelbart igen. Får nu börja skrapa på insidan av fönstret också. Hoppas på mildare väder till helgen. Då ska jag plocka slånbär, och plantera äppelträdet, och rensa sista tistlarna från rabatterna, och tja, ta det lugnt. Gissa vad jag kommer att prioritera?

Japp precis, som förra helgen.

j

Vissa måste premieras

Alla är vi olika.

Faster gillar social samvaro. Hon kan tala med vemsomhelst om vadsomhelst, närsomhelst. Hon är telefonkonversationens mästare och kan hålla igång ett samtal rekordlänge i jämförelse med vilken champion som helst.
Alltid glad, alltid nyfiken, talar inte så mycket om sig själv som de flesta gåpåpratare gör, nej, hon är den ultimata gruppmedlemmen, den ultimata sociala varelsen.

Hon är en motsats till mig, jag ser ofta ut som om ett åskmoln hängt över min havande moder lite alltförlänge.. Mumlar ofta och tyvärr osammanhängande eller svarar helt enkelt på något andra talade om för en kvart sedan. Lever lite i min egen värld, min blomstervärld, lite på min kant så att säga. Förra året gav jag henne tips på plantor att ha utanför radhuslängan, långblommande, doftande, klättrande. Jag väntade mig inte särskilt mycket respons, men frågar någon så anstränger jag mig verkligen. Kart ritad, skalenlig, detaljplan kompletterad..

Jag märker när någon vill få kontakt och därmed vissa åtråvärda fördelar, märker tydligt. På arbetsplatsen kommer det ibland slängiga unga herrar som fått reda på mina innersta intressen. Ryktet går ständigt att det är enda sättet att få kontakt (nej, det är det inte) men det är rätt roligt att se..
–Ja du, attberopå ärendet här, kan du stötta denna idén jag har, men förresten, har du nåt tips på häckplantor?? ..(!)

Eller ännu bättre.
–Hur har dina nya plantor funkat i år då? –Menar du Funkian?, -Öhh, ja, eller? -Det är ju en Hosta du vet.. –Va? Är du sjuk?? –Nej, lugna dig, vad vill du egentligen….

Faster försöker få kontakt. När jag kommer och hälsar på ser jag på långt håll.. Hon har följt min plan.. Hon har farit runt och letat, måttat, grävt och gödslat. Detaljplanen är komplett.. Vet ni, hon begär dessutom ingenting, bara att få småprata en stund. Det gläder, ge henne en medalj..

//j