Konserverad skönhet

Två syrener håller skenet uppe.
På resten av gatan har de förvandlats till rostfärgade äppleskruttsliknande eländen, men mina två vajar sina vita segel fortfarande och stolt. De doftar inte, nej, de har försatt sig i något tillstånd av konservering, mitt i allt förfall av försommarblomster. Kaprifolen har gett upp, snöbollsbusken likaså. Men i ett mörkare hörn av trädgården lurar knoppar av tvillingkaprifol, en delad planta i två olika lägen, med skillnad i blomning på nästan tre veckor.

Pionerna ståtar med uppsvällda knoppar. Som golfbollar på skaft. Honungsrosen i väntan, ligger på lur över växthuset. En liten gren tog sig in genom takluckan och blommar långt innan de övriga, det doftar fantastiskt när jag går in för att vattna tomatplantorna.

Det är varmt, jättevarmt, och markisen vi köpte för en billig peng hotar ramla ned över våra huvuden när vi försöker söka skugga på altanen. Träet knakar under tyngden, och det vill inte sluta blåsa retliga vindbyar. Gammal sliten parasoll får fortsätta tjänstgöra som skugga.. Gräset gulnar.

Har haft semester i två dagar, rensat halva uppsättningen av rabatter. Men solen sticker och nacken är kräftröd. Svetten dryper från pannan efter 20 minuter. Nässlorna trivs och tränger upp ur varje svart oskyddad fläck. Jordgubbarna mognar, men tarvar extra vatten. Planterar höstflox, för blomning och doft när rosorna ger upp, tre av dem har dukat under i torkan, kunde dra upp dem från rabatten med ett enkelt enhandsgrepp, jorden spricker upp.

Underbara värme, hur ska jag kunna minnas detta om kylan och regnet tar över?
Jag och pionerna vill, vi frågar syrenen.


//S

Att klippa gräs

Tragiskt nog behövs det kanske en hyllning till konsten, ja att klippa gräs. Vem bestämde egentligen att det behövde klippas? Tänk om trädgårdssocietyn hade som mål att ha den högst svajande och den mest svulstiga gräsplätten. Gärna helt naturlig med applåderande och extrapoäng för maskrosor och flyghavre, eller vad det nu heter.


Har alltid haft en dröm om det höga gräset, ängen, ni vet huset på prärien.. Att ha en ängssluttning med midjehögt fästingfritt gräs och blomster. Att se barn störta fram, och katter, och ja för all del, de där långhåriga hundarna också.. Kunna ramla framåt och resa sig oskadd, med doften av växtlighet i näsan och bara fnissa.

Sen att återvända till det egenhändigt snickrade huset med den obefintliga trädgården.. Nej förresten, där slutar likheten.. Jag har inte mer där att hämta av vackra minnesbilder. Byter snabbt ramverk. Romantiken måste kopplas till nuet också, annars är man hopplöst förlorad i det förgångna.. Eller hur alla ”prärien” älskare..

I min trädgård har jag en del prydnadsgräs. Lite svårt att skilja den från det övriga. Dessutom sprider den sig ofta ohämmat.. Billigt att föröka kanske någon tycker, eller som jag tänker, 17 den har beblandat sig med något annat.. Ingen fin finess i färgsättningen, nej inga exklusiva vippor, den har helt enkelt fraterniserat med det allmänna kvickrotsbeståndet och räcker min planering lång näsa.

Trädgården gör i slutänden som den vill, utvecklas lite som den vill, och om jag har tur, så har jag en smak som passar... Det som växer.


//j

Stor i orden...

Nödvändiga investeringar

Efter gräsmatteincidenten har jag haft ångest i två veckor. Vaknat svettig med hjärtklappning varje natt med mardrömmar om kontoret blandat med känslan att jag oavsiktligt bjudit ut alla kollegorna till mig med löftet att få se min trädgård.

Ja, jag är en sådan som bor långt från stan och är därmed helt (i princip) förskonad från de där spontana besöken från halvnärstående som enligt rykten kan dyka upp på frivillig basis (pust)

Nej vi har våra nära i norrland och i alla fall norr om dalälven, resten benämner jag kallbekanta.. Jag har jobbat på min arbetsplats i 12 år och anser mig vid det här laget etablerad, men det betyder inte att jag automatiskt samlar dessa arbetsrelaterade omkring mig även på fritiden.. Nej, det gör jag inte..

Men jag pratar vitt och brett, jag pratar om mitt hem, min borg, och min trädgård..

Några har börjat bli nyfikna, jag gillar att prata, frestelsen att bre på är överhängande, och, ja det händer.. Mina MAGNIFIKA magnoliablommor bara KASTAR sig ut över uteplatsen och doftar så underbart och jag vilar min –av arbete i trädgården slitna –lekamen i de exklusivaste av vilstolar bland de knoppande rosorna som snart slår ut bland de vildvuxna och rent magiskt färgmatchande klematisplantorna… och persikoträdet.. från baltikum.

Någon fick en idé, för att knuffa oss över tröskeln lät det som.. Vi skulle bjuda in ett gäng från jobbet, hem till oss, för trevligt samkväm, middag och gott att dricka. Har nästan förtängt detta ögonblick, men det var inte tid att sörja. Alltmedan prestationsångesten rev i själen så hade jag bara ett enda svar..

-SEN ankomst, tidigast 21.00, sedan, viktigast.. vi måste köpa röjsåg.
I mörker är alla trädgårdar vackra.


//j

Jag gillar grönt

Arbetsplan internhandel.. Nej inte nu. Arbetsplan ogräs? Tyvärr..

Det har regnat ordentligt de senaste dagarna och gräsmattan löper amok. Tänkte att det säkert skulle gå bra att så gräsmattefrön efter grävskopornas attack i trädgården förra sommaren, friskt humör och en säck att sprida, så fint det skulle bli.

Sorgligt nog var den inköpta jorden inte särskilt samarbetsvillig. Den innehöll redan en himla massa frö och var inte så intresserad av just gräs. Nej det finns ju så himla mycket annat roligt, maskros var bara förnamnet.. Har ni sett pepparrot i gräsmattan? Tistlar av säkert ett tiotal olika arter, tussilago, kvickrot, raps, lin, låter vackert men inte i denna blandning.

Sista gången jag sår gräsmatta, har ända sen i höstas med andan i halsen ryckt frösättande plantor för att i desperation rädda rabattens nysatta perenner. –Klipp gräset- skriker jag numera allt högre och oftare, men tyvärr kan inte ens röstläget rå på vanans makt. Familjens makliga manliga hälft masar sig sakta fram när det gäller allt vegitabiliskt.

Gräsklipparen frustar ansträngt, river igång och jag känner bensindoften i luften, den lugnar själen, men bara för en kort stund.. Oljudet tystnar plötsligt och där står jag rödkindad och åter uppstressad.. –vad 17??

-Äsch, bensinen tog slut, får ta det en annan dag. Han rycker på axlarna och har tanken ställd på TV-soffan.. Jag ser 20 kvadrat som andas och 1400 som kippar efter andan. Under trädkronorna vajar floran friskt på 50 cm höjd.. Jag iakktar tyst, med armbågarna stelt höjda, skyddande mot huvudet, fingrar flätade i nacken..

–Du borde inte ta det så allvarligt, säger han på vägen in.. Du gillar ju grönt.


//j

Blommor till mor

Har handlat igen..

Morsdagsfirande gav löfte om fri aktivitet, för mig är det givet varthän kosan går.. Till plantskolan. Övriga suckar och hänger med huvudet, jag rabblar friskt latinska ramsor under bilfärden tills högljudda protester tvingar igång P3. Vi fortsätter i tystnad, men inuti mitt huvud rabblar jag fortsatt..

Går först ur, och snabbast in, grinden ska precis öppnas när vi anländer. Det känns som en startlinje, jag plockar fram armbågarna och sicksackar främst i ledet. REA, nej inte lockande, skruttiga ettåringar trängs i ett hörn, nej, något speciellt ska det vara, som alltid, som ropar, på mig..

Sveper likt ett jaktflygplan genom området, snabbspaning. Inga direkta synintryck som sticker ut, nehej, här får man gå på detaljerna. Börjar i skuggiga hörnet, alfabetisk ordning, lyfter, vrider..

De andra har hittat rekreationsområdet, studsmatta och klappvänliga djur. Skönt, övergår sakta till klätterväxter, kaprifol, ny sort, hmmm, vildart.. Nja, klematis det är ju en av favoriterna, dubbla, rosa, lila.. Fast kanske inte just idag.

Rosor, åh, underbara. Har tänkt att köpa enbart remonterande numera, de gammaldags är så tragiska när de blommat över även om jag drömmer om doften på vinternätterna, så dofta det måste de.. Innebär att jag borde köpa Austin.. Dyra..

Rätt som det är känner jag något, det kommer som en slinga av en känsla, en signal, en utsirad lockton buren av brisen.. Det väcker mig i botaniserandet.. Minnet slår till, en överexponerad solstekt bild, hammock, rostig stomme med ett tak som hållit för många åskskurar där man kurat. En glimt av lycka, bruna släta ben och nyfikna fräkniga uppnäsor, varm famn, vitt förkläde och nybakade bullar. Jag vände mig om och såg…

Lavendelfärgad
Bondsyren


De övriga återvänder, stirrar frågande..
Tyst säger jag, detta är precis vad jag önskat.

/j

Det växer

Idag sa någon, oj vad det växer hos dig. Jag svarade ointresserat, vaddå?

Jo det är sant, när man ser min trädgård och jämför med en vecka tidigare då kan man slå sig i backen på att det har hänt en del. En del beräknad tillväxt så att säga, jag vet ju vad jag väntar på. Men inte alltid hur mycket utdelning man kan förvänta sig beräknat utifrån det man satt tidigare år.. För en utomstående kan det te sig extravagant.

Ibland blir man mycket positivit överaskad. Ibland blir det inget alls.

det värsta är att man aldrig kan jämföra sig med en travtränare,
det finns aldrig en garanterad favorit, oavsett avelsarbete.

Inte heller fusk räknas.. I trädgården fuskar alla med vad som än står tillbuds, ofta räknat protoner och elektroder i kombination med något intressant ämne.

Ibland räcker inte ens kärlek och genuin omsorg, man kanske glömmer att vattna..


Favoriten tynar och dör, och man sörjer..
I alla fall tills nästa säsong.


Livets kretslopp
j