Stor i orden...

Nödvändiga investeringar

Efter gräsmatteincidenten har jag haft ångest i två veckor. Vaknat svettig med hjärtklappning varje natt med mardrömmar om kontoret blandat med känslan att jag oavsiktligt bjudit ut alla kollegorna till mig med löftet att få se min trädgård.

Ja, jag är en sådan som bor långt från stan och är därmed helt (i princip) förskonad från de där spontana besöken från halvnärstående som enligt rykten kan dyka upp på frivillig basis (pust)

Nej vi har våra nära i norrland och i alla fall norr om dalälven, resten benämner jag kallbekanta.. Jag har jobbat på min arbetsplats i 12 år och anser mig vid det här laget etablerad, men det betyder inte att jag automatiskt samlar dessa arbetsrelaterade omkring mig även på fritiden.. Nej, det gör jag inte..

Men jag pratar vitt och brett, jag pratar om mitt hem, min borg, och min trädgård..

Några har börjat bli nyfikna, jag gillar att prata, frestelsen att bre på är överhängande, och, ja det händer.. Mina MAGNIFIKA magnoliablommor bara KASTAR sig ut över uteplatsen och doftar så underbart och jag vilar min –av arbete i trädgården slitna –lekamen i de exklusivaste av vilstolar bland de knoppande rosorna som snart slår ut bland de vildvuxna och rent magiskt färgmatchande klematisplantorna… och persikoträdet.. från baltikum.

Någon fick en idé, för att knuffa oss över tröskeln lät det som.. Vi skulle bjuda in ett gäng från jobbet, hem till oss, för trevligt samkväm, middag och gott att dricka. Har nästan förtängt detta ögonblick, men det var inte tid att sörja. Alltmedan prestationsångesten rev i själen så hade jag bara ett enda svar..

-SEN ankomst, tidigast 21.00, sedan, viktigast.. vi måste köpa röjsåg.
I mörker är alla trädgårdar vackra.


//j