Att klippa gräs

Tragiskt nog behövs det kanske en hyllning till konsten, ja att klippa gräs. Vem bestämde egentligen att det behövde klippas? Tänk om trädgårdssocietyn hade som mål att ha den högst svajande och den mest svulstiga gräsplätten. Gärna helt naturlig med applåderande och extrapoäng för maskrosor och flyghavre, eller vad det nu heter.


Har alltid haft en dröm om det höga gräset, ängen, ni vet huset på prärien.. Att ha en ängssluttning med midjehögt fästingfritt gräs och blomster. Att se barn störta fram, och katter, och ja för all del, de där långhåriga hundarna också.. Kunna ramla framåt och resa sig oskadd, med doften av växtlighet i näsan och bara fnissa.

Sen att återvända till det egenhändigt snickrade huset med den obefintliga trädgården.. Nej förresten, där slutar likheten.. Jag har inte mer där att hämta av vackra minnesbilder. Byter snabbt ramverk. Romantiken måste kopplas till nuet också, annars är man hopplöst förlorad i det förgångna.. Eller hur alla ”prärien” älskare..

I min trädgård har jag en del prydnadsgräs. Lite svårt att skilja den från det övriga. Dessutom sprider den sig ofta ohämmat.. Billigt att föröka kanske någon tycker, eller som jag tänker, 17 den har beblandat sig med något annat.. Ingen fin finess i färgsättningen, nej inga exklusiva vippor, den har helt enkelt fraterniserat med det allmänna kvickrotsbeståndet och räcker min planering lång näsa.

Trädgården gör i slutänden som den vill, utvecklas lite som den vill, och om jag har tur, så har jag en smak som passar... Det som växer.


//j