Två syrener håller skenet uppe.
På resten av gatan har de förvandlats till rostfärgade äppleskruttsliknande eländen, men mina två vajar sina vita segel fortfarande och stolt. De doftar inte, nej, de har försatt sig i något tillstånd av konservering, mitt i allt förfall av försommarblomster. Kaprifolen har gett upp, snöbollsbusken likaså. Men i ett mörkare hörn av trädgården lurar knoppar av tvillingkaprifol, en delad planta i två olika lägen, med skillnad i blomning på nästan tre veckor.
Pionerna ståtar med uppsvällda knoppar. Som golfbollar på skaft. Honungsrosen i väntan, ligger på lur över växthuset. En liten gren tog sig in genom takluckan och blommar långt innan de övriga, det doftar fantastiskt när jag går in för att vattna tomatplantorna.
Det är varmt, jättevarmt, och markisen vi köpte för en billig peng hotar ramla ned över våra huvuden när vi försöker söka skugga på altanen. Träet knakar under tyngden, och det vill inte sluta blåsa retliga vindbyar. Gammal sliten parasoll får fortsätta tjänstgöra som skugga.. Gräset gulnar.
Har haft semester i två dagar, rensat halva uppsättningen av rabatter. Men solen sticker och nacken är kräftröd. Svetten dryper från pannan efter 20 minuter. Nässlorna trivs och tränger upp ur varje svart oskyddad fläck. Jordgubbarna mognar, men tarvar extra vatten. Planterar höstflox, för blomning och doft när rosorna ger upp, tre av dem har dukat under i torkan, kunde dra upp dem från rabatten med ett enkelt enhandsgrepp, jorden spricker upp.
Underbara värme, hur ska jag kunna minnas detta om kylan och regnet tar över?
Jag och pionerna vill, vi frågar syrenen.
//S
Köksombygge på gång
5 år sedan