Fjäll för ögonen faller

Iskallt i luften,

Solen strålar från molnfri himmel, luften är doftfri.. Ren, oskyldigt blå himmel.. I fjärran ser jag bara horisontlinjen delad av en vithet, en svag sträng som speglar sig mot fjärran i en vågrörelse. I fjärran, långt långt bort, växtlighet i snön miltals bort i samma solsken som jag står, ser grenarna spreta, stillhet, ser skuggorna.

När jag andas forsar kylan genom mig, landskapets skönhet, krispig skörhet.. Is och snö, droppar som rinner från stammar ned längs urgröpta vägar i drivornas täthet, där nere där lämlarna format sina runda bon.

Fåglar i stillhet, stilla i riset, sakta försynta plockar av knoppar, en röd kam ovan svart öga, vaksam, ripa.

I dalen lossar isen, lossar vintern, solen jagar bort unken luft, strandkanten grönskar med två ljust gröna tuvor. I björken sitter skatan, gren i näbben, vrider och bänder i gammalt bo. Tjänar tid, återvänder, var har de varit, här? Ingen annanstans, skatan kurar vintern igenom, dold i sin vithet, skuggan smälter samman.

Kylan lämnar, isen smälter, luften klarnar, tid att leva.
Återresa.

j