Tid att odla

Gryning

Ibland finns tid att odla. Sällan när man behöver den men ändå finns den där ibland på lördagsmorgonen. När jag ser solen stråla och alla sover, tidigt på morgonen, innan frukost.. Just den här tiden har jag för mig själv, kan inte sova längre än 05.47, det är en fysikens regel, så alltså.. Lördagsmorgonen är min tid, bara min.

Ofta går jag bara ut, tar på mig ett par sandaler, eller vad som finns tillhands, ibland alltförstora herrskor –gärna lack, -som får lerfläckar på ett mystiskt sätt till måndagen.. Går ut och andas.. Låter solen värma, går åt motsatt håll från brevlådan, tänker inte ta in den, nej, tänker annat.

Går runt hörnet, ser honungsrosen med bladrosetter, ser iris med vakna kaninöron, ser kattfot med silverpenningar glänsa. Tulpanerna är på väg, påskliljorna visar sina knoppar. Några förrymda vitsippor nickar i gräset invid häcken. Önskar de vore blå.

Ser den öppna jorden som jag vänt för några dagar sedan, med ansträngning, och nu spirar små små strån av gräs.. Känner mig tvungen att böja knä, drar upp dem sakta en och en. Som en helig rörelse, böja ryggen, andas in, sträcka ut armarna maximalt, gripa, dra, sucka.

Jag brukar fastna där, klockan går, jag är inte medveten om tiden, inte närvarande i den mätbara, den som vi döms efter, och resten av familjen dömer snabbt..

Var är du! Haaaaaalååååå? Har du redan ätit frukost??? Väntar du inte på oss??
Hjärtat slår snabbare igen. Åter till verkligheten.

j