Jag är som Linné, han överlevde knappt vintern, Karin Berglund skriver om hans avsky för de kalla månaderna och ständiga längtan efter när grönskan kom, slog ut och livet återvände. Jag är precis likadan, går liksom i ide, vill inte, orkar inte.
Idag snöar det, jag väntar ivrigt på väderleksrapporten eftersom jag hört att det ska bli varmare. För något år sedan kom värmen tidigt och krokusen var på väg upp redan i januari, små små tofsar i gräsmattan. Varje dag oroade jag mig för dem.
Tyvärr kom snön ändå, krokusen försenades några veckor och fick en något skrynklig start på karriären. Jag älskar krokus, har säkert tusentals i gräsmattan varav något hundratal blommar varje år, alla dyra lökinköp ger aldrig 100 procentig utdelning, men det gör inget. Jag förlåter krokusen varje gång.
Speciellt botanisk krokus, den är mindre, skörare men så mycket tåligare. Vissnar vackrare än den storblommiga och blir inte sådär svulstigt onaturligt förväxt, men man får böja på nacken för att se den.
Plantera i grupper säger alla, jag har försökt, men mina hamnar alltid spridda som på en glest dekorerad pizza, blandade färger och allt. Jag inbillar mig att de kommer att föröka sig bättre om de har lite plats.
Varje år köper jag nya påsar, annorlunda sorter om jag har råd, eller sista minutenrea, blandade botaniska. Det sägs att de är lite kinkiga om man planterar dem sent och att de gillar benmjöl, låter lite osmakligt tycker jag, så hos mig blir de nedpressade efter bästa förmåga, oftast med ett spadtag direkt under gräset, ibland hackar jag tålmodigt ned en och en.
Just nu önskar jag att det fortfarande gick att plantera, eller att vintern redan ska vara slut.. Är man otålig mår man värst medans det pågår.
brrrrrr
Men man kan ju alltid vara inne...
